Graverat - Konstutställning - Groda

Då är jag i Shanghai för ett tag.

Jag har fått mitt namn ingraverat på en skylt som sitter vi mitt skrivbord trots att jag bara kommer att sitta där i två-tre veckor. Det är kinesisk ordning och reda.

Ett annat roligt inslag från dagen var att några av tjejerna på kontoret hade målat tavlor och idag fick alla tre röster som skulle fördelas mellan de målningar man tyckte bäst om. Tänk om man kunde få folk i andra delar av världen att hitta på liknande roliga saker på jobbet. Fast det är klart, då kanske det skulle bli kul att gå till jobbet. Hemska tanke.

Dagen avslutades med besök på en Sichuan-restaurang. Ofta väldigt stark mat och kanske inte alltid samma råvarumix som man är van vid i Svedala. En av rätterna vi åt ikväll var groda, som dessutom var inglasade in entrén till restaurangen. Det undgick nog ingen i sällskapet att dom såg extremt rädda ut. Men det är i alla fall ärligt. Det är ju inte direkt så att fredagstacofärsen växer på träd.

Dagen då gonorré blev kul

Nu har jag varit väldigt dålig på att uppdatera denna blogg. Det har varit ont om tid samt att Internet har varit väldigt nyckfullt den senaste veckan. De håller på med något vägarbete som har påverkat tillgången på både el och Internet.

Hur som helst. Jag ska berätta en historia om Indien. Den handlar inte om mig men skulle lika gärna kunna göra det.

Det är väldigt lätt att dra på sig någon konstig åkomma här i Indien. Det är i princip oundvikligt, det som skiftar är i vilken utsträckning som symptomen gör sig påminda. En kollega till mig har känt sig dålig den senaste veckan och gick idag till doktorn. Symptomen har varit utmattning, feber och att han mått allmänt dåligt. Hela besöket som kanske tog 10 minuter bestod av att läkaren lyssnade på hans hjärta med ett stetoskop. Efter det skrev läkaren ut ett recept. Medicinen som rekommenderades var inget annat än antibiotika som används för att behandla gonorré.

Exakt hur man kom fram till detta är oklart. Men väldigt, väldigt roligt!

Det tråkiga är att nästa patient som kommer in med gonorré kommer att få rådet att gå hem, vila och dricka mycket vatten. För all antibiotika är slut.

På lördag morgon styr jag min kos tillbaka mot Sverige. Det ska ärligt talat bli väldigt skönt att komma hem.

Hemkört

Idag fick vi skippa lunchen för ett telefonmöte med Sverige. Indien ligger 4h 30m före Sverige. Så istället för att gå till företagsrestaurangen där vi brukar äta vår curry så beställde vi pizza. Att få mat hemkört verkar vara populärt i Indien för överallt ser man olika västerländska kedjor som skyltar med hemkörning. Tex. McDonalds, Pizza Hut osv.

Idag föll beslutet på Pizza Hut. Det tog oss 1,5 h att få maten levererad. Och problemet är ironiskt nog att man inte har adresser i Indien. Hur man kan erbjuda hemkörning när man inte har ett adressystem är intressant. Istället använder man sig av så kallade "Landmarks". Alltså kända byggnader eller affärer, företag som alla vet vart dom ligger. En adress kan alltså vara nära Hilton Hotell, mittemot Toyota, eller bredvid McDonalds.

Som ni kanske kan förstå så lyser exaktheten med sin frånvaro och leveranstiderna för hemkörd mat blir lite väl långa. Nästa gång tar vi en taxi till restaurangen. Det borde spara oss minst en timme.

Påkörd på matmarknad

Idag besökte vi en matmarknad i centrala Pune där det var ett myller av människor och grönsaker. Målet var att hitta kryddor till överkomliga priser. Vi fick 1 kg svartpeppar, 200 g kanel och 100 g Kryddnejlikan för 75 kr. Vilket inte är så illa!

Mängder av olika chilifrukter

Och potatisarna var uppradade enligt tysk standard.

Sedan lyckades jag även bli påkörd av en så kallad auto rickshaw. Det var inte värre än en hockeytackling och den enda synliga skadan är att min armbåge är blå. Jag friskriver mig även från allt ansvar då jag blev påkörd bakifrån på en gågata...

Det är faktiskt den andra trafikrelaterade olyckan sedan jag kom till Indien, men den första med personskada. Den första var i bil och vår chaufför lyckades köra bort backspegeln vid en omkörning. Det var ont om plats men tydligen väldigt viktigt att köra om.

Olyckor är verkligen en sak man ska akta sig för i Indien. Inte för att sjukvården är dålig, många sjukhus håller västerländsk standard.

Problemet är att ta sig till sjukhusen.

Om man är med om en olycka så kommer det ingen ambulans. Man får förlita sig på att personer med lokalkännedom kör en till ett sjukhus i de fordon som finns tillgängliga. Trafiken i Indien är bedrövlig och vägarna är inte dom bästa. Så även en relativ kort resa kan lätt ta en timme. En timme med t.ex bruten arm i 45 graders värme är nog ingen höjdare.

Det andra problemet är att de sjukhus dom hittar till inte nödvändigtvis är dom bästa. Helst av allt ska man alltid ha med sig en lista med namn på sjukhus som är rekommenderade av ens försäkringsbolag. Vilket man så klart aldrig har. Det andra är att alltid bära försäkringspapperna med sig. För kan man inte betala får man ingen vård.

Att inte ta onödiga risker, speciellt i trafiken, är en god idé.

Auto rickshaw!

2011 Cricket World Cup

Idag startade världsmästerskapen i kricket. Här i Indien är kricket religion och alla spelar. Fattig som rik, ung som gammal. Tyvärr finns det mer att önska av könsfördelningen, men Indien är inte riktigt där än.

Hur som helst. Det var packat med folk (mest unga grabbar) utan för samsungaffären. Det påminde lite om de där äldre bilderna från tiden då TV var nytt och folk samlades utanför TV-handlaren för att följa matchen genom skyltfönstret. Enda skillnaden idag är att det är en LED-TV för en årslön som man tittar på.

Var även på gymmet idag och blev förföljd av den elakaste personliga tränaren någonsin. Han var duktig och jag var värdelös och gjorde precis allt fel. Sen var jag svag också. Och lat.

Tränaren var irakier, hade helskägg och var grov som en skogshuggare . Påminde lite om Peter Stormare på bilde nedan. Fast elakare, grövre och mera vild.

Nu ska jag slicka såren och förbereda mig för nästa drabbning på måndag. Hjälp...!

The Gym Bag Theory

Jag har skaffat ett kort på Gold's Gym här i Pune. Även om det var dyrt så är jag är trött på att träna på hopplösa hotellgym. Och dessutom så håller den här herren koll på en!

Det här med motion och gym känns väldigt nytt i Indien och verkar ha mer med status än hälsa att göra.
Om man lägger pengar på en bil så syns det ganska tydligt. Om man lägger pengar på ett gymkort så syns det inte förrän efter 3-6 månader, i bästa fall.

Det är här som gymväskan kommer in i bilden. Genom att lägga pengar på en gymväska kan man på så sätt kommunicera/visualisera gymkortet. Det är väldigt många avancerade väskor som det konkas omkring på utanför gymmet. Att gymmen här inte har anmanat den svenska farsoten med egna väskor är konstigt.

Själv kör jag med en ryggsäck av märket Targus. Gjord för en laptop.

Ps. Förlåt SATS.

Lariam eller GT?

Ursprunget till gin och tonic sägs vara att brittiska soldater i Indien fick en mycket beskt smakande tonic med kinin som skydd mot malaria, och att denna dryck späddes med gin i syfte att ta udden av beskan.

Eftersom Pune ligger i riskzonen är det nog bäst att fixa ett recept på den koloniala medicineringen.